Seglingsäventyr med Biscaya från Höllviken till Swinoujscie

biscaya_höllviken

Livet på en båt skiljer sig från livet på land. Saker har andra namn: hink heter pyts  och säng heter koj. Avstånd mäts i sjömil och hastigheter i knop. Det händer att man seglar på natten och sover på dagen. Men den största skillnaden är hur man på sjön är beroende av varandra i besättningen och hur livet ombord påverkas av de förutsättningar som finns. Det här är Johanna Gjerstads reseberättelse om seglatsen från Höllviken till Swinoujscie. 

I somras for scouten Johanna Gjerstad iväg som ledare på Biscayas seglats från Höllviken i södra Skåne, till Swinoujscie i Polen. På tio dagar upplevde hon och besättningen fyra länder, kritvita kalkstensklippor, kilometerlånga sandstränder, lugnt vatten på öppet hav och 20 m/s motvind i krabb sjö. Blir du sugen på att segla i sommar?

Kolla sommarens seglingar på Biscayas hemsida »

Lära sig livet ombord

Vår resa den här gången började alltså i Höllviken. Vi var fyra ledare och elva deltagare som skulle ta oss från det bildsköna södra Sverige, via gamla fiskehamnar i Danmark och forna Hansastäder i Tyskland, för att slutligen nå industrihamnen Swinoujscie i Polen.

20140702_173758

Den första dagen var stämningen god och vi gick igenom båten tillsammans, alla fick träna på att lägga fast och vad man gör i fall av någon typ av sjönöd. Deltagarna sattes in i hur livet ombord fungerar och delades in i de grupper (kallas ”vakter” på sjön) som de skulle komma att jobba och sova ihop med under resten av resan.

Nattlig ankomst till Danmark

Dagen därpå gav vi oss iväg mot vår första destination, Skovshoved, som är en förort till norra Köpenhamn. En seglats som tog oss runt Sveriges södra udde och under Öresundsbron. Vi hade bra vind och kunde segla första sträckan. När vi närmade oss bron blev strömmarna i vattnet starkare och vi vågade inte längre gå fram för vindens krafter och förlitade oss istället till vår kära fyrtaktade vän under däcket, järngenuan. Till höger om oss såg vi att solen lyste genom molnen på Sveriges kust och till vänster låg regnmolnen tunga över Danmark. Vi anlände Skovshoved på natten och på land visar sig ett pärlband av röda och gröna ljus. Det är svårt att skilja mellan fyrarna som visar in mot hamn och trafikljus på land som ständigt blinkar och byter mellan grönt och rött sken. Men vi lyckades i alla fall efter lite överläggande och mycket kikartid lista ut vilka vi skulle ta oss in emellan. Det var spännande att glida in i hamnen när natten var så mörk och vi var flera som fick hjälpas åt att reda ut var bryggorna började och slutade.

20140703_112921

Dag två började med städning och matlagning men även lite rep och knopträning. Ombord är det viktigt att kunna hantera tåg och tampar av olika slag och knopkunskap kan faktiskt hjälpa en i många situationer. Något som vi senare skulle få bekräftat när vi mötte på kraftigare vindar och vågor. Efter lunch begav vi oss till fots mot Bakken Tivoli.

Nattvakt under stjärnorna

Dag tre väcktes jag klockan tolv på natten, det var dags för mig att gå på nattvakten. Vi hade kastat loss under kvällen och satt kursen söderut, nästa anhalt var fiskehamnen Stubbeköbing på ön Falster. Det var mörkt ute men runt omkring oss kryllade det av ljus. Sträckan var hårt trafikerad och vakten fick hålla ordentlig utkik. I mörkret är det inte lätt att se hur stora andra båtar är eller i vilken riktning de åker. Vissa fartyg passerade nära och det kändes nästan lite overkligt i det dova ljuset som endast komfrån stjärnorna på himlen.

20140704_184426

Vi seglade hela natten och när jag gick av mitt pass klockan fyra på morgonen kunde jag bara ana att solen var på väg upp. Morgonen och dagen bjöd på strålande solsken, frisk vind och lugnt vatten. När vi gled förbi mäktiga Klintholms klippor, som når 140 meter på sina ställen och stupar ner i havet, så kunde man med fantasi nästan låtsas att vi var i Söderhavet. Vi rundade Klintholm och gick in mot Stubbeköbing hamn.

Folkfest i Stubbeköbing

Stubbeköbing grundades i början av 1200-talet och är därmed Danmarks äldsta köpstad. Vi hade lyckats pricka in den 5 juli, dagen då Stubbeköbing lever upp och firar sin historia med en fiskemarknad som genomsyrar hela staden. På kajen serverades mat och såldes grova men minst sagt karakteristiska trähantverk. Musik strömmade ur högtalarna hela dagen, gamla klassiker blandades med något som vi gissade var danska folkvisor och många besökare hängde med i sången. Faktum är att vi inte behövde gå långt upp i stan för att stöta på nästa liveband som spelade folkrock och vi bestämde oss för att det är ett bra ställe att äta pølse till lunch på. För att vara en fiskemarknad var det förvånansvärt lite fisk till salu men lyckligtvis hittade vi till slut ett par vänner i en bil som kunde sälja rökt makrill till oss från sin baklucka.

Magisk sommarsegling mot Tyskland

Ett lågtryck var på väg in över Danmark nord-väst ifrån, det skulle komma åska, regn och kraftiga vindbyar. Vi hade nu två val, det första var att vänta in ovädret, se hur kraftigt det skulle bli och riskera att bli inblåsta i Stubbeköbing, det andra var att lämna hamnen innan ovädret skulle nå oss och segla framför lågtrycket. Vi bestämde oss för alternativ två och lämnade Stubbeköbing tidigare än planerat.

Seglingen mot Straalsund i Tyskland skulle komma att bli en av de finaste seglingar som jag varit med om på Östersjön. Det var varmt, himlen var blå och vattnet så lugnt. Deltagarna hade börjat vänja sig vid livet ombord med vaktsystemet som rullade hela dygnet. Arbetsuppgifterna varierade från att styra och navigera båten till att laga mat och diska, sysslor som kan vara nog så utmanande och annorlunda när det lutar och gungar som det ibland gör till sjöss.

Bad på färden mot Straalsund

Stämningen ombord var lugn, det blåste inte så mycket så det var ganska tyst ombord när vi gled fram mellan Danmark och Tyskland. Bitvis blåste det nästan för lite och vi gjorde inte mer än några ynka knop.

DSC_0238

Vi bestämde oss för att göra det bästa av situationen, det vill säga, överge Biscayas däck för en liten stund. Knyter man fast diverse flytande föremål i de längsta repen som finns ombord så får man ett utmärkt redskap att hålla sig i om man vill hänga bakom båten ett litet tag. Det tog inte lång tid innan de flesta låg i vattnet simmandes ikapp med båten eller ihållandes en fender (som annars används för att skydda skrovet vid förtöjning, de är gjorda av gummi och uppblåsta med tryckluft och flyter därför mycket bra). Framför oss låg en stor farled där stora fartyg ständigt passerade som gråa skuggor på led vid horisonten. När alla i besättningen åter tagit sig ombord hade vinden ökat i styrka och vi satte ny kurs mot farleden för att korsa den så fort som möjligt. Det skulle visa sig att vi hade mer än tolv timmar framför oss innan vi skulle nå Straalsund.

Djup koncentration bland sandbankarna

Vi var flera som var uppe. Klockan var ett på natten och framför oss såg vi farledsljusen som visade vägen in mellan Tysklands största ö, Rügen, och det gamla konstnärstillhållet ön Hiddensee på andra sidan. Vi var lite nervösa, infarten till Straalsund är smal och leden är kantad av sandbankar som kan flytta på sig. Leden är väl utmärkt med numrerade bojar och fyrar men det finns många skarpa svängar. Den här sträckan kräver att såväl styrman som utkiken och navigatören är skärpta. När vi tog oss an leden fanns det inte en enda annan båt i sikte och kanske var det trots allt inte så vanligt att anlända till den gamla Hansastaden mitt i natten.

20140707_042925[1]

Lite sällskap fick vi i alla fall av Rügens fåglar som låg i stora flockar i vattnet på båda sidor om oss. Klockan halv fyra var solen på väg upp, himlen och vattnet färgades rosa och i sakta mak börjar dagern att lägga sig över båten och över det låga landskapet på båda sidor om oss. Jag gick av mitt pass och passade på att ta lite foton i ljuset som nog står högt i kurs på de flesta fotografers önskelista. Runt oss började fåglarna vakna till liv och jag behövde inte längre låtsas att jag var i Söderhavet. Vi anlände hamnen på morgonen och nästa dag skulle det visa sig att det inte gått lika bra för andra seglare som för oss. Vi delade senare brygga med en annan svensk båt som hade haft otur och fastnat i den förrädiska sanden.

Hansastaden Straalsund och bodysurfing på Rügen

Straalsund är en fin gammal Hansastad med många gamla kyrkor, smala gator och små hus i ljusa färger. Faktum är att Sverige under styret av Gustav II Adolf (stormaktstiden) gav aktivt stöd till Stralsund under det trettioåriga kriget och staden bär än idag på minnen från svenskens närvaro. De gamla kvarteren i Stralsund finns numera på UNESCO:s världsarvslista.

DSC_0595

Från marinan i Stralsund såg vi ön Rügen på andra sidan vattnet och vi bestämde oss för att åka dit. På morgonen dag sju trängde vi ihop oss i tre hyrbilar och for iväg på autobahn över Tysklands högsta bro mot bokskogar och långsträckta stränder, vi var på väg mot nationalparken Jasmund på öns norra ände. Framför oss väntade en fyra kilometer lång promenad, genom urskog med träd höga som våningshus, till en kust med på sina ställen 200 meter höga kritklippor. Mot slutet av dagen åkte vi till en sandstrand. Det blåste mycket och när vi anlände rullade meterhöga vågor in mot kusten. Vi klagade inte eftersom alla fick chansen att träna på sin förmåga i bodysurfing, men när vi kom tillbaka till båten på kvällen hade lågtrycket hunnit ikapp oss och det började regna.

Dramatiskt höga vågor på öppet hav

Under natten ökade vinden ytterligare, och när vi lade ut på morgonen för att bege oss mot Swinoujscie blåste det kuling och var ganska byigt. Det var många båtar som skulle åka samma väg som vi, så det blev trångt i farleden och när vind och vågor tog tag i skrovet drev vi i sidled. Vi klarade oss bra även den här gången men när land öppnade upp sig mot öppnare vatten träffade vi av den fulla vindstyrkan och vi fick in den över oss rakt framifrån. Vi skulle korsa sjön mellan Rügen och Tyskland som är mycket grund, genomgående cirka åtta-tio meter djup. Under natten hade vinden rivit upp ordentliga vågor som vi seglade rakt in i.

Vågorna var höga och korta, båten står nästan och stampar i dyningarna. Vi hade inte mycket motorkraft i vågorna och motvinden så vi bestämde oss för att hissa stormfocken som är det minsta förseglet på Biscaya. Jag och några deltagare tog oss fram på fördäcket, vågor sköljde över oss, ibland träffade vi en större våg så att peket dök ner i vattnet. Vi hade livlinor på oss med karbinhakar som vi flyttade på när vi tog oss runt. Skulle någon falla överbord i den här sjön blir det oerhört svårt att se personen och att hitta denne igen, det får helt enkelt inte hända. När jag halvsatt i fören och försökte hålla nere förseglet medan vi fäste det får en deltagare tag på en gasoltub som tagits med av en våg och glidit iväg över däcket, trots att den var fastbunden när vi lämnade hamnen. Vattnet som sköljde över fören kom med en väldig kraft, och när vi dök i en särskilt stor våg kände jag hur jag lättade från underlaget och gled bakåt. När vi fått upp seglet surrade vi fast allt som kan röra sig på däcket och inne i båten. Vi ändrade kurs så att vi fick in vinden snett från sidan, det lilla seglet fylldes med vind som gav oss lite fart och hejdade gungningarna litegrann. Jag var blöt från topp till tå, kläderna tunga och håret strävt av saltvattnet. Jag andades ut och gick ner under däck för att byta om och dra på mig seglarstället.

Säkra i hamn i Swinoujscie

Att korsa sjön tog hela dagen, livet ombord fortgick trots den grova sjön. Mat lagas, vakter byts och några lyckades till och med sova lite. Vi tog oss sakta, en våg i taget, framåt. På kvällen nådde vi sjöns öppning mot Pommernbukten och kunde äntligen ta en sydligare kurs som gav oss bättre fart. Vi nådde hamn vid tretiden på morgonen då det fortfarande var becksvart. Industrifartyg gick med jämna mellanrum in och ut ur hamnen men vi höll oss utanför och väntade på att det skulle ljusna. Vid fyratiden börjar solen gå upp och vi beger oss in i farleden mot hamn. Klockan fem har vi lagt till, trötta och lite blöta, men säkra i hamn.

Swinoujscie är en liten polsk hamnstad som ligger precis innanför gränsen till Tyskland. Faktum är att Gustav II Adolf och hans soldater under 1600-talet gav avtryck även här och som följd tillhörde Swinoujscie under ett tag den svenska Pommern. Staden tillhörde därefter Tyskland men tillföll Polen år 1945. Husen i staden är vackra och gamla. Hamnen är stor, vi delade brygga med fritidsbåtar i alla tänkbara storlekar och på andra sidan kajen lastades ständigt nya fraktfartyg. Små kappseglingsjollar låg längst in i hamnen och rätt som det var så fylldes vattnet av kappseglande entusiaster.

Tio dagar med vinden som drivkraft

Vår vistelse i staden blev mycket kort och kom att präglas av städning av båten, promenader på breda sandstränder och samtal om de minnen som resan fört med sig. Att segla till nya platser är för mig det absolut bästa sättet att resa på. Det spartanska levnadssättet lämnar utrymme för de delar i livet som faktiskt är de viktigaste. Att vinden är ens drivkraft ger dessutom en del friheter och med havet som plattform finns det oerhört mycket att upptäcka. Dag tio var vår vistelse inom Biscayas två skrovsidor slut och vi samlade ihop våra tillhörigheter från hennes gömslen och lämnade henne.

Det var dags för nästa grupp att ta henne till Västervik.

Seglbåten Biscaya

Segelbåten Biscaya har sedan 1942 tagit med äventyrar- och utmanar- samt roverscouter på seglatser. Båten är byggd i trä 1934, är sexton meter lång, fyra meter bred och rymmer idag sovkojer för totalt sexton personer. Skulle man ställa ut Biscayas besättning på rad på däcket skulle alltså varje person ha en meter för sig själv, och det är förutsatt att fyra människor står på peket.

Segla med Biscaya sommaren 2015

Blir du nyfiken på att segla med Biscaya i sommar? Kolla in vilka seglatser som är på gång för just din åldersgrupp.

Biscayas hemsida »